ÅTERFAAAAALL!
Hej, Jag heter ****** och är snart 18 år och sover fortfarande i mammas säng
- Hej *******!
Det var den första tiden som var jobbigast medan de senaste åren har gått utan större problem. Jag känner inte suget efter att sova brevid mamma längre. Begäret har helt enkelt försvunnit. Tills igår, då jag fick ett återfall. Men i ärlighetens namn, vem kan klandra mig? Det finns tillfällen då det är acceptabelt. Igår var precis ett sådant tillfälle. Det här är storyn:
Klockan var mitt i natten och som den ambitiösa tjej jag är låg jag i godan ro på sängen och pluggade matematik. Allt gick utmärkt och det återstod endast minuter innan jag läst igenom de sidor provet skulle innehålla. Min goda sinnesstämning förstörs totalt då jag misstänker att någon lyser in i mitt fönster. Jag konstaterar sedan att det måste vara inbillning och min koncentration riktas åter till matematikboken. Men bara för en kort stund. Inte långt efter hör jag ljud utanför. Jag intalar mig själv att det förmodligen är någon granne. Jag bor trots allt tre våningar upp så jag borde vara någorlunda säker. Så fel jag hade. Allteftersom ljusen genom fönstret blir tätare börjar hjärtat slå hårdare. Även ljuden blir mer intensiva och jag känner en stark hotbild. Mycket riktigt. Plötsligt, som från ingenstans kommer en snöboll gjord av blöt kramsnö emot mitt fönster med en enorm kraft. Smash! Det fick vara nog. Jag hade ingen tid att förlora och med darrande steg småsprang jag ut ur mitt rum med täcket släpandes efter mig. Hjärtat bultade hårt och ögonen tårades samtidigt som jag försökte behålla mitt välkända lugn. En snabb krisplanering gjordes i mitt huvud och den bästa flyktvägen fastställdes. Genom hallen smög jag, beredd att ducka vid fler eventuella attacker. Snabbt in i mammas sovrum och med skakig röst fick jag slutligen fram:
- Mamma, mamma.. vakna! n-n-n-någon kastar saker på mitt fönster.
- va? Jag fattar inte inte. vad säger du?
Med desperation i rösten upprepade jag:
- Någon kastar saker på mitt fönster! Jag vågar inte vara därinne!!!
Som den supermamma min mamma är förstod hon att det var en krissituation och erbjöd mig en sängplats. Efter jag förklarat min rädsla och berättat om hotbilden gick hon och släckte på mitt rum. Hon hävdade att det var is som trillat från taket men där har hon fel. Mästerdetektiv som man är hittade bevis idag för snöbollen på mitt fönster.
Resultatet av incidenten:
Det som skett är beklagligt och var det någon jag känner kan jag tillägga att det inte var något roligt skämt och jag hoppas inte det sker igen. Kontakta mig gärna om ni har tips. Ni kanske har sett eller hört något? Tveka inte att höra av dig!
/FKB-C
- Hej *******!
Det var den första tiden som var jobbigast medan de senaste åren har gått utan större problem. Jag känner inte suget efter att sova brevid mamma längre. Begäret har helt enkelt försvunnit. Tills igår, då jag fick ett återfall. Men i ärlighetens namn, vem kan klandra mig? Det finns tillfällen då det är acceptabelt. Igår var precis ett sådant tillfälle. Det här är storyn:
Klockan var mitt i natten och som den ambitiösa tjej jag är låg jag i godan ro på sängen och pluggade matematik. Allt gick utmärkt och det återstod endast minuter innan jag läst igenom de sidor provet skulle innehålla. Min goda sinnesstämning förstörs totalt då jag misstänker att någon lyser in i mitt fönster. Jag konstaterar sedan att det måste vara inbillning och min koncentration riktas åter till matematikboken. Men bara för en kort stund. Inte långt efter hör jag ljud utanför. Jag intalar mig själv att det förmodligen är någon granne. Jag bor trots allt tre våningar upp så jag borde vara någorlunda säker. Så fel jag hade. Allteftersom ljusen genom fönstret blir tätare börjar hjärtat slå hårdare. Även ljuden blir mer intensiva och jag känner en stark hotbild. Mycket riktigt. Plötsligt, som från ingenstans kommer en snöboll gjord av blöt kramsnö emot mitt fönster med en enorm kraft. Smash! Det fick vara nog. Jag hade ingen tid att förlora och med darrande steg småsprang jag ut ur mitt rum med täcket släpandes efter mig. Hjärtat bultade hårt och ögonen tårades samtidigt som jag försökte behålla mitt välkända lugn. En snabb krisplanering gjordes i mitt huvud och den bästa flyktvägen fastställdes. Genom hallen smög jag, beredd att ducka vid fler eventuella attacker. Snabbt in i mammas sovrum och med skakig röst fick jag slutligen fram:
- Mamma, mamma.. vakna! n-n-n-någon kastar saker på mitt fönster.
- va? Jag fattar inte inte. vad säger du?
Med desperation i rösten upprepade jag:
- Någon kastar saker på mitt fönster! Jag vågar inte vara därinne!!!
Som den supermamma min mamma är förstod hon att det var en krissituation och erbjöd mig en sängplats. Efter jag förklarat min rädsla och berättat om hotbilden gick hon och släckte på mitt rum. Hon hävdade att det var is som trillat från taket men där har hon fel. Mästerdetektiv som man är hittade bevis idag för snöbollen på mitt fönster.
Resultatet av incidenten:
- Jag var nära att få en hjärtattack
- Jag hann inte läsa klart alla sidor i matten
- Jag fick tillbringa en natt i mammas och pappas säng
- Jag är rädd när jag är på mitt rum så länge det är snö ute
Det som skett är beklagligt och var det någon jag känner kan jag tillägga att det inte var något roligt skämt och jag hoppas inte det sker igen. Kontakta mig gärna om ni har tips. Ni kanske har sett eller hört något? Tveka inte att höra av dig!
/FKB-C
Kommentarer
Postat av: Sten-Sture
pnuttifjuttinuttinötten dååå va guullig du ääär
Trackback
